Påverkar demokratin välfärdsstaten? Mest dåliga nyheter från forskningsfronten

Spiller demokratiske valg egentlig en rolle? Endres velferdspolitikk etter hvilke politiske partier som vinner valg og sitter i regjering? Eller krymper handlingsrommet i klem mellom folkestøtte og økonomisk endringspress?

Av Staffan Kumlin*

Påverkar demokratiska val politiskt beslutsfattande? Det är en evig fråga som nog aldrig får ett definitivt svar. Frågan är komplex och de förutfattade meningarna många. Men för den nyfikne finns det gott om relevant forskning. Ett särskilt livligt forskningsfält har undersökt hur demokratiska val påverkar «välfärdsstaten» i vid mening. Sociologer och statsvetare har i decennier studerat om välfärdspolitiken blir annorlunda beroende på vilka partier som vinner val och kommer i regeringsställning.

Statsvetaren Manfred Schmidt gick för snart tio år sedan igenom resultaten. De flesta studierna handlade om rika, västliga, ”äldre” demokratier. Mycket tydde vid den tidpunkten på att regeringars partisammansättning ganska klart påverkade välfärdspolitiken. Sambanden var inte överraskande. Partier på högersidan, framför allt konservativa och liberala sekulära partier, förde i regeringsställning en välfärdspolitik med mindre generösa socialförsäkringar, lägre sociala utgifter och mindre omfördelning, jämfört med socialdemokratiska regeringar. Kristdemokratiska partier styrde i regeringsställning politiken mot en position någonstans mitt emellan. Nu ska sägas att partiskillnaderna var ganska små, mätta år från år eller från en valperiod till en annan. Men över några decennier tycktes många gradvisa ideologiska influenser på beslutsfattande efter hand producera tydliga välfärdspolitiska skillnader mellan länder, beroende på vilka partier som suttit längst i regeringsställning.

Så långt goda demokratiska nyheter! Det spelade uppenbarligen roll vem som vinner val och bildar regering. Men mönstren verkar ha blivit mindre tydliga. Den amerikanske statsvetaren John Stephens rapporterar om ett trendbrott redan från sent 1980-tal i en studie av ett 20-tal länder. Tidigare fanns en tydlig påverkan av regeringssammansättningen på inte mindre än ett femtontal välfärdspolitiska indikatorer (exempel: barnfattigdom, pensionsnivåer, sjukvårdsutgifter, aktiv arbetsmarknadspolitik). Men under senare decennier, finner Stephens, har skillnaderna mellan olika typer av regeringar försvunnit för runt hälften av indikatorerna, samt försvagats väsentligt för nästan alla.

Stephens undersöker inte orsakerna till förändringen. Men han menar att de stödjer en teori som brukar kallas ”the new politics of the welfare state” och förknippas med den amerikanske statsvetaren Paul Pierson. Teorin säger bland annat att västvärldens välfärdsstater lider av ”permanent resursknapphet” (permanent austerity). Partier från alla ideologiska läger måste hantera gradvis tuffare ekonomiska utmaningar. Kostnaderna ökar och intäkterna minskar, vilket kan tala för nedskärningar och besparingar. Men samtidigt har status quo ett starkt folkligt stöd. Stora majoriteter sluter enligt teorin upp kring den traditionella välfärdspolitiken. Detta gäller inte minst kostsamma områden, exempelvis offentliga sjukvårds- och pensionssystem. Där är status quo, eller till och med ökade satsningar, de mest populära alternativen.

I ”klämman” mellan ekonomisk förändringspress och folkligt stöd minskar partiernas handlingsutrymme, oavsett vilken ideologi de torgför.

Forskningen om hur demokratiska val påverkar välfärdsstaten är spännande men har begränsningar. Exempelvis handlar den mest om vem som ”vinner” och bildar regering. Men demokrati är mer än bara en rösträkningstävling. Ett demokratiskt val, med tillhörande valkampanj, är också ett debattforum där problem identifieras och diskuteras offentligt innan röster räknas.

Niklas Jakobsson och jag har i en nypublicerad studie undersökt hur kampanjagendan i samband med demokratiska val påverkar välfärdspolitiken. För att mäta kampanjagendan undersökte vi innehållet i expertrapporter från parlamentsval i 16 västeuropeiska länder från 1970-talet fram till 2010. Rapporterna är skrivna av experter som följt valkampanjer på nära håll. Vi registrerade om experterna menade att olika aspekter av ”välfärdsstaten” hade dominerat den allmänna debatten under valrörelsen eller inte. Informationen användes för att undersöka om välfärdspolitiken efter valet (i vårt fall samlad ”generositet” i tre stora socialförsäkringssystem) påverkas av om välfärdsstaten var ett dominerande kampanjtema.

Vi finner sådana effekter men också att de har ändrats väsentligt. Fram till mitten av 1990-talet hade kampanjfokus på välfärd en slags polariserande effekt. Betydelsen av regeringssammansättning för faktisk välfärdspolitik blev större när valrörelsen hade dominerats av välfärdspolitik. Det är ett ganska logiskt mönster. Regeringar har begränsad reformkapacitet och man prioriterar ideologiska kursändringar på de områden som framstår som viktigast. Mönstret är också demokratiskt tillfredsställande. För val spelar ju störst roll på de områden som kampanjen belyst och som antagligen också var viktigast för väljarna.

Men mönstret har ändrats. Från slutet av 1990-talet har kampanjfokus på välfärdsstaten i huvudsak lett till nedskärningar, i stort sett oavsett vilka typer av regeringar som bildats efter valet. Med andra ord: det spelar fortfarande roll om en kampanj starkt uppmärksammar välfärdsstaten. Men effekten på faktisk politik verkar nu i viktiga avseenden bli densamma oavsett regering.

Man får nog säga att våra fynd innebär mest dåliga demokratiska nyheter. De är ytterligare en signal om att de reella valmöjligheterna för väljarna har minskat i Europeiska välfärdsstater. Å andra sidan kan man kanske finna något positivt i resultaten. Nedskärningar kommer ju efter val som starkt uppmärksammar välfärdsstaten. Detta ger partierna en chans att informera om sina intentioner, vilket kan vara viktigt även om intentionerna inte skiljer sig så mycket åt. Om partierna faktiskt tar denna chans är osäkert. Men oavsett hade det omvända mönstret—att nedskärningar framför allt genomförs efter kampanjer som inte handlar om välfärdsstaten—varit ännu mer bekymmersamt. Som vanligt kunde allt varit ännu värre.

 

*Staffan Kumlin er professor ved Institutt for statsvitenskap, Universitetet i Oslo og forsker ved Institutt for samfunnsforskning 

 

Kilder:

Johansson, Bengt, Staffan Kumlin, Elin Naurin, and Lena Wängnerud. 2014. Det politiska spelet. Medborgare, medier och politiker i den representativa demokratin. Lund: Studentlitteratur.

Jakobsson, Niklas & Kumlin, Staffan (2017). Election Campaign Agendas, Government Partisanship, and the Welfare State. European Political Science Review.  ISSN 1755-7739.  9(2), s 183- 208. doi: 10.1017/S175577391500034X Fulltekst i vitenarkiv.

Schmidt, Manfred G. 2010. “Parties.” Pp. 211-26 in The Oxford Handbook of the Welfare State, edited by Francis G. Castles, Stephan Leibfried, Jane Lewis, Herbert Obinger, and Christopher Pierson. Oxford: Oxford University Press.

Stephens, John D. 2015. «Revisiting Pierson’s Work on the Politics of Welfare State Reform in the Era of Retrenchment Twenty Years Later.» PS: Political Science and Politics 48(2):274-78.

 

 

 

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut /  Endre )

Google+-bilde

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut /  Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut /  Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut /  Endre )

w

Kobler til %s